runningonfumes

paradiset var inget paradis och kvinnan var schizofren och lämnade mig tvärt.

oj. vad har hänt. jag har flyttat. till ett paradis. jag har förlorat någon jag aldrig lyckades komma nära, hur mycket jag än drömde om det. hur mycket jag än försökte. men det gör ingenting, det är jag över totalt. jag har varit kär. flera gånger. men det var inte detta jag skulle skriva.

jag blir lite tystlåten när jag inser att mitt kärleksliv har reducerats till ett slags längtande, att jag har distanserat mig själv från all slags ömhet och verkligen ser det som något ouppnåeligt. ett substitut har framkallats och jag är emotionellt avstängd för tillfället. jag vet inte om det tröstar eller sårar mig att ingen någonsin kommer att läsa detta.

varje dag förvandlas till en suddig smet med så många detaljer utspridda över oändligt stora fält av information. det blev tidig morgon av en slump, i mitten av februari. fungerar som en paus i den senaste tidens händelselösa galenskaper. detta är ingenting att blunda åt, vill jag berätta för dig att jag förstår. vill be om förlåtelse. varför har jag sökt tillflykt hos denna sinnesslukande, charmiga växt? det är ju dig jag behöver prata med, alla meningar jag har förberett i det tysta, ifall jag någon dag skulle träffa dig och kunna spilla ut allt i en enda röra, men det hade inte gjort nåt då, jag hade åtminstone sagt nåt. jag förstår ju att det inte betyder något för dig, varför skulle det göra det? du är omtänksam. du hade inte velat såra mig. men jag förstår ju att det inte betyder något för dig. detta är nog långt ifrån normalt beteende för en människa som har fattat ett tycke för en annan, denna utan intresse. jag vet inte hur jag ska förklara det. du etsades fast i mitt minne. allt jag har är ett obekvämt samtal, för att när jag är runt dig så blir jag en idiot. jag förminskas till den simplaste formen av mig själv. självklart beror mina sociala förmågor, min uppfattning av kärlek, min uppfattning av vänskap, min uppfattning av allt, på vad som har hänt i mitt liv. vill man använda ett ord kan man nog säga att jag är felprogrammerad. jag har inga problem med hur jag ser på saker. som om jag av alla människor har DEN RÄTTA moralen! men jag har en gigantisk tro på hur mycket jag är kapabel till. som om meningen betyder något utan motivation. så länge har det känts som om vardagen helt plötsligt ska lyfta i nån slags kvalité, som om varje dag ska bli speciell på sitt eget sätt. som om stillsamma dagar ska betyda något helt plötsligt. det gör de inte när jag lever såhär. jag saknar ömheten, sårbarheten som fanns. nu har jag ingen att dela allt med. och hemligheter förblir hemligheter.

min resa, genom livet som jag bara kan hoppas kretsar kring min musik och någon som ser på mig med samma ögon som jag ser på dig just nu, ser ut att börja dåligt. men tid är långsamt, segt, och jag blir lite lättad innan jag går tillbaka till min drömmande, simpla vardag.

det finns inte så mycket jag verkligen bryr mig om. bryr mig inte om vad majoriteten av alla människor jag någonsin har träffat tycker om mig, det rör mig inte i ryggen. du är inte en av dem. men jag är inte förvånad, förstod det från sekunden jag blev presenterad för dig.

du verkar så stillsam, så jordnära, så omtänksam. för att inte tala om hur sinnesförvirrande vacker du är. men det kan jag inte säga till dig. istället måste jag skriva det på nån jävla anonym blogg.

häromnatten träffades vi. på ditt initiativ. det var spontant. det var kanske bara 30 minuter. din närvaro bedövade mig. det händer mig ofta att jag får svårt att prata när jag träffar nytt folk. detta var värre.

ah vad gör man... jag vill inte ge upp. du måste ju förstå hur jag känner vid det här laget. du är inte dum. och du verkar inte så osäker att du hade missat detta. allt pekar mot att du inte vill träffa mig igen. det är väl förståeligt, jag klarar inte av sociala situationer och det har förstört den enda chansen till någon slags lycka jag sett på länge.

nåja.

känner mig mållös även om det finns så otroligt mycket jag vill säga till en ofantlig mängd människor. alla är så lyckliga. jag har tappat all motivation, och vet inte var jag ska börja för att hitta den igen. all min utbildning, alla timmar jag spenderat själv med att utbilda mig i ett ämne som jag verkligen trodde att jag skulle älska att göra, till en punkt där jag verkligen inte orkade mer. jag kan ju det. att jag är duktig på det spelar ingen roll längre.

det enda jag egentligen vill göra är att spela musik. vill trängas i en alldeles för liten bil med alldeles för mycket folk och köra från ställe till ställe, spela musik som man verkligen måste anstränga sig för att klara av, utan att det blir varken pretentiöst eller linjärt. jag är ju medveten om hur löjligt det är att ens hoppas på att kunna livnära sig som musiker. men det är en dröm. och den ska jag jaga. jag vet att jag kan.

Jag har inget hem just nu. var jag än sover så sover jag i någon annans säng, på någons soffa eller tältsäng. jag har inget rum. allt jag äger är nerpackat i två lådor och har varit det i två månader. jag skulle så gärna vilja ha ett hem, någonstans där jag kan trivas, nånstans där jag kan vara ifred. ifred själv eller ifred med vänner. eller med dig. att stå utan någonstans att utgå ifrån är så paralyserande.

jag har ångrat så länge att jag inte pratade med dig när du var där, när du såg på mig med den blicken, det enda som verkligen etsade sig fast i minnet efter de dagarna. även bland vänner såg du ensam ut. det var säkert inte sant, men vad jag kände stämmer. det är inte hela världen måste jag intala mig.

allt jag gör här är att lyssna på musik och ångra allt jag inte gjort.

Prismatic parabolas inhabited my vegetable patch before any of my children were even ankle high. Benign but ample neoplasms tell me of their ancience and  wellbeing. Their cruelty towards the tenants is none of my concern, since I never tied myself to conscience. I'll move out of the way and onto another one, but please don't feed my frequent verbal hemorrhage.


Halt the sentient man before he counts his losses and move on.

while the sky shifts to night
I ask if your truth can be mirrored next to mine
I catch the words skewing in your mouth
your sadistic thoughts concealed in aid
like this landscape I've stumbled upon
on unstable ground where my heels burn
and thunderclouds disrupt the rays of the sun

All reagents revealed
It's a disease you deserve
because of that one day in your life
where your mind slipped out of its learning curve

a young mother makes an orphan
a collision necessitated by itself
entwined by yet unknown mathematics

with all this behind me
I found this path looped back to the start
but i refuse to turn the page
I'd do it all again to just rip your motives apart

infinite tower leads the vines through the clouds
play to somehow please amygdalian requests
years of climbing have you worn and ready
cut the root and clutch the swingset
ask for a push then leave him behind
entangled in the dying metaphyte
your choice leeches on my asthene knees
litigate two hundred turned rats and water underground

you've always held the torch
false kind protagonized
make sure his heart has no disease
while you drop him head first into the streets
you could even be elsewhere
convince yourself
that your conscience can still stay clear

they faced away from the shoveled gravel
blisters covered in fingers
to soak their virgin eyes
in this dustdrenched savior
at the crest of their careers
they'd be inquired on the spot
torn a bottled down note to pieces
sealing the fate of many fetii
many trees had birthed and died
before it's efforts could bare fruit
sealed in earth cluttered by manmade emotions
that what set it's course north into corruption
ten thousand days later
covered in layers of paint
they chant endlessly into wide open brains
long thought devised from faith
coveting admirations undeserved
feigning ignorance of hypocrisy
watering the sprouting viral plantage
soon to infect their turmoiled neural systems
let it merge with truth
it'll never compound
a nearly surgical procedure
and always cleanse grainy blood